Ooh, I think I wanna marry yoooouuu.
Härlig låt med Bruno mars :)

Jag vill med ha ett förhållande, jag vill planera min helg, min semester, min graviditet, mitt hus, mitt giftermål.
Jag vill ha en famn att vara trygg i, ha öron som lyssnar på mina bekymmer, ett leende som flinar åt min löjliga sida, ögon som säger : jag älskar dig!

Varit singel i 5 år.. Kanske längre, tappat världens drygaste räkning. Inte lätt det där med att hitta han man vill dela sitt liv med. Hur gör man? Hur vet man?
Bor i Ronneby som är en pyttestad. Och flyttbar är jag inte. hur hittar man kärleken? Hur lyckas alla andra? Varför träffar inte jag rätt? Kräsen?? Ja om det kallas kräsen att vilja känna en attraktion..och nu menar kag inte det ytliga utan helheten,
personligheten. Väcka ett intresse inom mig..
Ute är jg inte ofta. Nätdejting är skit. Chansen att jag hittar någon känns nästan obefintlig.

Nä vart ville jag komma med detta patetiska inlägg?!
Kanske att jag är avundsjuk på er som ha familjer.. Någon att komma hem till. Många vet inte hur bra dom har det. Så vårda ditt förhållande.
Säger jag som heter singel i mellannamn. :)

Önskar er en trevlig kväll!!

Hur gör man? Vi lever en kort stund på denna jord, hur gör du ? Vilka val väljer du? Vilka vägar går du? Enkla, trygga, där du aldrig behöver våga, utmana, utveckla?!

Jag vill inte sitta som 85 åring och känna, tänka "varför vågade jag aldrig? Varför gick jag inte på magkänslan?!"

Jag har lidit av fobi att stå framför människor och prata. Hela skolgången var en pers då man skulle ha muntliga test/prov. Blev knallröd och skakade. Jag har varit så otroligt osäker på mig själv.

En kväll för två år sedan fick jag en fråga, (en mardrömsfråga)om jag kunde tänka mig bli instruktör..
"Jag, instruktör?????" Ordet på tungan var "nej för hela friden, hellre hoppa jag från högsta berget på denna jord"
Gubben på min vänstra axel som ha plågat mig genom alla år skrek i mitt öra "nej, det klarar du aldrig, du är för feg, för rädd, en stor mes, du kommer att skämma ut dig, bli utskrattad"
Gubben på högra axeln som alltid haft en svag röst viskade "hur kommer du tänka om 50 år?! Du kommer ångra dig om du säger nej, den vänstra gubben kommer isf alltid att vara vinnaren! du vågar, du lever bara ett liv, du väljer"
Jag ville svara nej men sa ja!

Utbildningen som hölls i Sthlm var sjukt jobbigt mentalt. Att prata, att höra min röst, att människor skulle behöva lyssna på mig var fruktansvärt. Hellre klä jag av mig naken bara jag slipper öppna truten. (Just nu, när jg sitter här och tänker tillbaka och skriver på mobilen, skakar jag och hjärtat slår hårdare, av bara tanken)
Tekniskt och fysiskt är jag bra på det jg gör, det vet jag, där är jag inte rädd.

Trots dåligt muntligt coaching blev jag godkänd. Han som godkände, trodde på mig, han såg något, en rädsla men samtidigt en stark vilja att utvecklas.

Nu var jg godkänd men persen var inte över. Jag SKAKADE när jag stod och höll mina pass hemma i ronneby, jag stammade, jag blev röd, jag ville springa iväg, jag ville gråta. Men något i mig sa "för helvete, ska du leva ett helt liv och vara rädd och aldrig våga?"

Efter ett halv år som instruktör ville jag ge upp, jg vill inte mer, jag ville inte utsätta mig för min största fobi mera. Tack vare människor som trodde på mig, stöttade mig och ett jävlar i namma inom mig så tog jag mig igenom fobin.

Nu har det gått två år och jag är inte livrädd! Jag tycker till och med det är kul. Framförallt så har den vänstra gubben blev tystare och den högra gubben skriker och hejar på mig. Självkänsla, självförtroende har växt sig stark inom mig. Den bästa känslan är att vara stolt över sig själv.
Jag är fortfarande nervös inför varje pass jag ska hålla men den är bra, hanterbar.

Så våga, våga gör det du är mest rädd för.
Jag vill, jag kan, jag ska!


Nu ska jag krypa ner efter att ha hållt i ett hårt combatpass och ladda inför ett Indoorwalkingpass imorgonbitti :)

Godnatt!


(Idag fick jag ett efterlängtat besök av de här två godingarna och deras fina mor ;) )

Hur gör man? Vi lever en kort stund på denna jord, hur gör du ? Vilka val väljer du? Vilka vägar går du? Enkla, trygga, där du aldrig behöver våga, utmana, utveckla?!

Jag vill inte sitta som 85 åring och känna, tänka "varför vågade jag aldrig? Varför gick jag inte på magkänslan?!"

Jag har lidit av fobi att stå framför människor och prata. Hela skolgången var en pers då man skulle ha muntliga test/prov. Blev knallröd och skakade. Jag har varit så otroligt osäker på mig själv.

En kväll för två år sedan fick jag en fråga, (en mardrömsfråga)om jag kunde tänka mig bli instruktör..
"Jag, instruktör?????" Ordet på tungan var "nej för hela friden, hellre hoppa jag från högsta berget på denna jord"
Gubben på min vänstra axel som ha plågat mig genom alla år skrek i mitt öra "nej, det klarar du aldrig, du är för feg, för rädd, en stor mes, du kommer att skämma ut dig, bli utskrattad"
Gubben på högra axeln som alltid haft en svag röst viskade "hur kommer du tänka om 50 år?! Du kommer ångra dig om du säger nej, den vänstra gubben kommer isf alltid att vara vinnaren! du vågar, du lever bara ett liv, du väljer"
Jag ville svara nej men sa ja!

Utbildningen som hölls i Sthlm var sjukt jobbigt mentalt. Att prata, att höra min röst, att människor skulle behöva lyssna på mig var fruktansvärt. Hellre klä jag av mig naken bara jag slipper öppna truten. (Just nu, när jg sitter här och tänker tillbaka och skriver på mobilen, skakar jag och hjärtat slår hårdare, av bara tanken)
Tekniskt och fysiskt är jag bra på det jg gör, det vet jag, där är jag inte rädd.

Trots dåligt muntligt coaching blev jag godkänd. Han som godkände, trodde på mig, han såg något, en rädsla men samtidigt en stark vilja att utvecklas.

Nu var jg godkänd men persen var inte över. Jag SKAKADE när jag stod och höll mina pass hemma i ronneby, jag stammade, jag blev röd, jag ville springa iväg, jag ville gråta. Men något i mig sa "för helvete, ska du leva ett helt liv och vara rädd och aldrig våga?"

Efter ett halv år som instruktör ville jag ge upp, jg vill inte mer, jag ville inte utsätta mig för min största fobi mera. Tack vare människor som trodde på mig, stöttade mig och ett jävlar i namma inom mig så tog jag mig igenom fobin.

Nu har det gått två år och jag är inte livrädd! Jag tycker till och med det är kul. Framförallt så har den vänstra gubben blev tystare och den högra gubben skriker och hejar på mig. Självkänsla, självförtroende har växt sig stark inom mig. Den bästa känslan är att vara stolt över sig själv.
Jag är fortfarande nervös inför varje pass jag ska hålla men den är bra, hanterbar.

Så våga, våga gör det du är mest rädd för.
Jag vill, jag kan, jag ska!


Nu ska jag krypa ner efter att ha hållt i ett hårt combatpass och ladda inför ett Indoorwalkingpass imorgonbitti :)

Godnatt!


(Idag fick jag ett efterlängtat besök av de här två godingarna och deras fina mor ;) )

Haha kändes lite fjuttigt med mitt första inlägg i bloggen när jag fick 61 läsare.. Kul att så många är intresserade av min vardag :) dock kan det bli jobbigt att läsa när all text "klumpar" sig :(

Igår satt jag i 2,5h på kvällen och fixade ihop ett tema IW-pass.. Skoj och skönt att det är klart :) blev även mys med Tilda, lekte hårfrisörska och spelade spel.

Vaknade imorse och var morgontrött?! Har inte varit det sen jag började leva mer hälsosamt med kost och träning.. Men men, klädde på mig träningskläderna, åt min gröt, körde Tilda till skolan, och vidare till gymmet.
Grymt bra pass blev det, 2km jogg, biceps och bröst-pass.
En otrolig känsla att ökat 10kg i bänkpress på 4 veckor. :) börjar bli lite stark.
Och på tal om stark, eftersom jag tränar i stort sätt varje morgon/fm så möter jag många trevliga äldre kvinnor/tanter på gymmet. Idag var det en kvinna, ca 65 år som stapplade in i omklädningsrummet med kryckor. Hon nämnde något om sin rygg och sjukgymnast, så jag frågade om det var därför hon använde kryckor...
"Jo det med, men jag har MS i botten, haft sedan 1982, men vad gör man, kan inte lägga sig ner och ge upp, kan inte bli ett offer! Nej, envisheten driver mig.. Jag vill röra på mig, gymma!"
Möter ofta de här starka kvinnorna.. Som kämpar vidare trots krämpor och sjukdomar.. Det är inspiration!

"Vinnaren är inte alltid den starkaste, vinnaren är den som aldrig ger sig, aldrig ger upp, hur mörkt det än är"

Känns som de flesta bloggar/har bloggat så jag tänkte prova på detta med. Jag tror det är skönt att skriva av sina funderingar, framsteg, vardagliga bekymmer på "papper". Skriva av sig sägs vara nyttigt. Sedan att andra kan läsa, kommentera, ge kritik, beröm, bli inspirerade, kanske provocerade osv tycker jag bara är kul. ;)Vi får se hur denna blogg kommer att formas och innehålla. :)Nu har jag tryckt i mig en portion gröt, 1/2 skivad banan på och kanel. En kopp kaffe till.Igår blev det mkt mat och alkohol så vågen var väl inte superrolig att ställa sig på imorse.Men nu är det nya tag...Jag vill komma i riktigt bra form. Bli tränad, atletisk/fitness! Träningskläderna är på, gymmet kallar! Sedan blir det mys med Tilda! Ta hand om er! Det är alltidför tidigt att ge upp.Det är aldrigförsent att börja.