..galla!! Ja det behöver jag !

20 nov låg jag med 40 grader en vecka, huvudvärk, halsfluss ,hosta osv. (Lilla älsklingen blev sjuk en vecka efter)

23 dec blev jag matförgiftad, var dålig i en vecka

Och nu då, hög feber, näsan svider och snoras, kan knappt svälja, känns som någon satt taggtrådbollar hela vägen ner till lungorna. En spränghuvudväek som gör att jag omedvetet duckar när jag stiger upp från sängen.
På det har jag fått en sjuk dotter vid min sida :( nu är det mycket synd om oss!!!!

Jag som kommit in riktigt bra i mitt träningsschema.. Kommer bli hårt att komma tillbaka.

Håller tummarna att vi bli friska till imorgon så vi kan skjuta luftpistol, eller nått annat kul som finns att göra på sportlovet.

Börja jag bli sjuk nu igen?! :(

Hosta, nysningar, frusen, varm, snor.. Ja det verkar inte bättre :(

Få ta en paus med träning.., kände redan av förkylningen igår men hade ju sagt ja till att ta systers IW pass då jag kände mig kry tidigare i veckan. Så det var nog inte så klokt att köra ett hårt iw45min pass igår. Men men... Ha även sagt ja till att jobba extra inatt. Så länge jag inte ha hög feber eller kräks så måste jag jobba. Behöver timmarna! O Tilda ska mysa hos mormor ikväll när jag jobbar.

Inatt var Tildas första natt i egen säng... Fast lite fusk när hon somnade i soffan och jag fick bära in henne...
"Vaaa, sover inte Tilda i egen säng, hon som är så gammal?!"
Hehe.. Nä, hon ha sovit hos mig i nästan alla år. Både hon och jag älskar att krypa ner, läsa saga/lösa sudoku/berätta historier eller bara prata om allt möjligt för varann och mysa och hålla handen. Hon är en mammagris och jag, en tildagris :)

Men nu ska hon och jag försöka "klippa navelsträngen" vid läggdags :)

Ha en fortsatt trevlig helg!

(Tildas nya fina sängkläder)
(Laddat upp med gotte ifall jag blir sjuk;) sen är det faktiskt lördag)

Två intensiva dagar har passerat.
Tisdag: lämna Tilda i skolan, jobb 9-18,gym 18-20 sen hem och sova.
Onsdag:höll jag i min IWklass som innehöll schlagertema, kul! Sen jobb 10-20.30

Nu När jag kom hem såg jag att jag hade fått post. Kollade igenom lite snabbt tills jag såg ett brev med en avsändare som fick mig att stanna upp och gav mig en klump i magen. "Landstinget Karlshamn"

För tre år sedan fick jag min första kallelse som 23åring till livmoderhalsprov. Då hade jag(som jag haft sedan liten)en odödlighetskänsla, allvarliga sjukdomar händer inte mig, punkt!

Men när svaret kom och det stod "vi vill göra om provet för det visade någon förändring" började en rädsla växa inom mig. jag fick äta antibiotika ifall det var en infektion.

Gjorde om provet som fortfarande visade en förändring och jag kallades till Karlshamns gynmottagning.

Det tog några veckor innan svaret kom, de veckorna var grymt jobbiga. Jag hann tänka så mycket. Tänk om! Tänk om! Bara tanken gav mig en betongsten i magen, hjärtat började blöda, och tusen tankar om min älskade Tilda! (Odödlighetskänslan var nu borta) och jag insåg hur jävla rädd jag är för döden. jag vägrar, Tänkte jag!

Tillslut kom det "efterlängtade/fasande" brevet.
Du har cellförändringar, förstadie till cancer.

Fick en operationstid omgående. Opererades i Karlskrona. Samma kväll gjorde jag något som jag velat göra länge, tatuerade min arm: det som inte dödar, det härdar.

Hela den "lilla" resan som medgav sådan stor oro för mig och mina närmsta var jobbig. Och alla efterkontroller som tack och lov såg bra ut!

Jag fick mig en tankeställare, vaknade upp ur min lilla bubbla och insåg att JAG kan faktiskt dö. (Såklart jag visste, men jag tror ni förstår vad jag menar)

Sedan den jobbiga perioden så ha jag försökt njuta ännu mera av mitt underbara liv med min dotter.

Nu är det dags igen, jag kommer vara nervös för svaret. Har cellförändringar kommit tillbaka ? Eller är jag frisk?

Imorgon ska jag i alla fall njuta av min dotters sällskap, jag ska följa med henne till skolan. Hon ska gå modeshow, de fick välja att gå med kompis på "catwalken" men min tuffa tös ville visst gå själv :) de ska fira alla hjärtans dag, så hon ha köpt med sig två paket vindruvor och två lådor hjärtpepparkakor som hon ska bjuda klassen på.
Vi ska även se min systersons show på kvällen. En riktigt härlig familjedag som jag sett fram emot! :)

Godnatt och var rädda om er!

(Köpte fina tulpaner till mig själv, tycker liksom om mig själv och förtjänar dem) ;)

Visst det har gått snart 9 år sedan jag födde barn men det känns som igår.
En sådan stor upplevelse har jag färskt i minnet hela livet och har genom åren tänkt mycket på den dagen då jag blev mamma.

Jag trodde det var fel på mig.. Varför blev jag inte glad när allt var över och hon låg på min mage.. Jag hade ju längtat så efter henne i flera månader.
Känslan var mer "jaha, och dig ska jag ta hand om och vara låst till"
Detta krävs mycket mod att erkänna framförallt att erkänna för sig själv. Jag är öppen och ärlig av mig och tror att det jag berättar kanske kan hjälpa andra.
Även om det har gått så många år så kan jag ibland fortfarande få frågan "men hur kändes det att bli så ung mamma?"

Den direkta känslan var likgiltig och apatisk. "Skulle det här vara livets ögonblick?!"
Jag hade väldigt mycket smärta under bbtiden, under graviditeten läste jag ii så många böcker att det skulle vara SÅ mysigt. Fel! Inte mys någonstans! Ont ont ont, Tilda skrek, skrek, skrek. Jag som även läst att bebisar sover mycket den första tiden. Fel fel fel!! Barnmorskan kom in andra natten då jag varit vaken i två dygn och fråga om de ska ta henne en stund så jag fick lite sömn. Andra mammor hade kanske tvekat men jag räckte över henne som om det var en självklarhet.

Jag tog hand om Tilda, mitt barn som hade kolik, sov aldrig och krävde all min vakna OCH sovande tid. Det var en sjukt tuff tid. Då hon väl somnade så kunde jag slå ner den som råkade väcka henne. Jag stressade igenom allt mitt vardagliga, duschade så snabbt jag kunde, toabesöken var blixtsnabba, allt var kaos.
Mitt självförtroende var i botten. Jag kände inte igen mig i spegeln, hade ont, inga pengar, inget bra förhållande, förlorade vänner sakta men säkert.

Jag kämpade verkligen igenom dagarna. Från att vara likgiltig blev jag mer argsint och lättirriterad. Jag mådde inte bra. Psykiskt slut i mitt tonårshuvud.

När Tilda var 3 veckor gammal hände det som är alla föräldrars mardröm. Mitt barn slutade att andas!

Vi var hemma hos min mamma och hälsade på, mamma bar på Tilda eftersom hon skrek(som vanligt). Tillslut tystande hon. Mamma tänkte att hon somnade, fast kände sedan med handen att hon inte tog några andetag. (Nu när jag ligger och skriver får jag hjärtklappningar av minnerna)
Eftersom mamma har fem egna barn vet hon att bebisar kan ha små andningsuppehåll men när hon efter en minut fortfarande inte andades började paniken.(bara mamma fick panik) Hon lyfte upp henne och såg att hennes ansikte vitnade, läpparna började bli grå. 2 min hade gått, hon springer ut i vinterkylan i hopp om en reaktion men hon bara låg i famnen helt lealös. Mamma provade blåsa luft i hennes lungor igen och Tilda tog ett andetag men slutade andas direkt igen. Nu var det riktig panik(bara för min mamma) jag bara satt i soffan och förstod ingenting. Mamma gav mig Tilda och sa "hoppa in i bilen nu!!!"
När vi backade ut från uppfarten kände jag tildas andetag. Hon "kom tillbaka".

Vi åkte till vårdcentralen, sedan vidare till Kna sjukhus, blev inlagd i två dygn och tog alla prover och undersökningar man kan göra. Inga skador, inget fel. Vi fick aldrig någon riktig förklaring vad som hände men troligen var det en "plötslig spädbarnsdöd" fast med mammas hjälp att blåsa luft i henne så räddade hon hennes liv.( Tänk om hon hade legat i sin säng utan vår närhet när detta hände ??!!!!)
Mina tankar efter händelsen var "varför reagerade jag som jag gjorde?" Varför kände jag ingen panik? Varför grät jag inte? Varför blev jag inte ledsen? Jag inbillade mig att jag var i chock. Men nu vet jag. Jag hade en förlossningsdepression. Känslorna för Mitt barn kom inte direkt. Allt var i en dimma. Allt var så oklart, jag såg och tänkte inte klart. Jag hade tappat mig själv.

Med tiden så blev allt klarare, något inom mig började växa, gnistan kom tillbaka! dimman började försvinna och nu såg jag istället en brant uppförsbacke. Mitt inre sa:
-dig ska jag fan bestiga.

Den här berättelsen gör ont i mig att erkänna. Jag har gråtit över, haft dåligt samvete och haft ångest över min reaktion pch mina känslor som nybliven mamma. Jag trodde jag var en hemsk människa. För ett år sedan läste jag om förlossningsdepression(jag som aldrig har trott på depressioner)så klarnade allt i denna här händelsen och bb-tiden. Jag gick igenom en förlossningsdepression.

Jag är så glad idag att jag är den jag är och att jag fått äran att få vara mamma till världens underbaste barn.

(Nu är detta en tidsperiod på ett år och egentligen är det så mycket mer bakomliggande faktorer men om jag skulle skriva ner allt så hade jag fått skriva en bok, så denna berättelse är mycket kortfattad)

Alla har vi ett bagage,fullt med minnen och upplevelser. endel vill förtränga men jag vill bli ett med den, både de jobbiga och de härliga stunderna/perioderna i mitt liv. Jag vill förstå mig på mig själv. Lära känna mig själv bättre och det har jag gjort tack vare att jag ibland gräver i mitt förflutna.

Nu har denna jobbhelgen passerat. Igår avslutade jag helgen med bio och tvspel, med min älskade Tilda.

Har inte hunnit träna denna helgen... Så är det när man jobbar långa dagar och prioriterar tilda på söndagen när man går av jobbpasset. även en massa gotte har det blivit.
Vågen stod på 62,5 :S jag är expert på att gå upp i vikt :)
Måndag är ju dagen då man tar tag i att igen ;) och det gjorde jag, fundera på att även ta ett kvällspass, Tilda var med sugen på att dra ner till gymmet ikväll så så blir det nog :) hoppas på ett ryggpass med mor. Ryggen är den tråkigaste muskelgruppen att träna själv. Antagligen för den är jobbigast, men med mamma vid min sida så tar man i och viker sig inte hur tungt det än är.

Igårkväll när Tilda gått och lagt sig så hörde jag efter en stund hur det snyftade inifrån sovrummet.
-Vad är det lilla gumman??

-jag vill verkligen ha en häst, eller låna, eller hyra, jag gör vad som helst, du få ta alla mina pengar!!!!

Försökte förklara att jag inte kan det varken ekonomiskt eller tiden eller mammas okunskap och ointresse för hästar.
Hon bröt verkligen ihop, sen tillslut tystnade hon och när det var tyst i en kvart trodde jag hon somnat, då hör jag en svag, ynklig röst
-snälla?!

Huu, det gör ont i mammahjärtat att inte kunna erbjuda henne det hon önskar i livet. Förklarade att hon ska vara glad att hon iaf få gå på ridskola, finns många barn som inte får det eller ha möjlighet.
Klockan slog 22.00 då somnade hon äntligen.

Ni får ursäkta min slarvskrivning och osammanhängande blogg. orkar inte hålla på och renskriva och greja.

Vad är mitt mål med allt slit på gymmet?
Svar: att må bra!

Det är så viktigt att trivas med sig själv, både insida och utsida. Jag vill också utmana min självdisciplin.. Jag tycker om att känna mig stark, inte bara psykiskt :)

Träning har alltid varit en del av mitt liv. Jag älskade idrott i skolan, det var där jag kände mig "duktig". Fotboll har alltid varit en stor passion.(Kunde inte tänka mig någon annan träningsform) Men efter min graviditet var det en tung uppförsbacke tillbaka. Det kostade ett knä. Övervikten vred sönder korsbandet och menisken. Därefter var det ännu brantare uppförsbacke tillbaka till mitt hem "gräsplanen". Rehabilitering i ett år och viktminskning så var jag tillbaka men tyvärr var aldrig knäet på min sida. Det blev aldrig återställt till att klara av en comeback utan massvis med smärta.
Därav sjönk mitt självförtroende och smidigheten på plan.

Jag har gått igenom ett stort sorgarbete för att acceptera men
Nu ha jag bestämt mig, att följa
läkarnas råd, att sluta spela fotboll.

Intresset för gymtränande växte under tiden. Där mår jag bra. Där har jag ingen smärta. Där kommer min framtid i träning att vara.
Kanske fitnessfive?

Tittade igenom gamla bilder igår...jag har haft 25kilo(inga gravidkilo) i övervikt.jämförde lite med dagens form :)
Varsågoda ;)

Allt är möjligt, med tillräckligt mycket vilja!
"Smärtan du känner idag är styrkan du känner imorgon"

Godnatt

Grattis till er som är lediga varje helg. Själv jobbar jag fre, lörd, sön.. Pust! Fast det är tur jag har ett roligt jobb så man står ut :)

Funderade mycket igår på mina vägval i livet. Så här långt är jag nöjd men vad är nästa okända stig jag ska ge mig in i? Är det polishögskolan? Kanske jag ska söka till januari?!

Funderar mycket på det och har ju tid att fundera vidare :) känns som jag la ner alla sådana funderingar i några år "ifall att jag hittar en kille och ifall att vi bildar familj rätt omgående" löjligt va... Men om jag hakar på en utbildning betyder det minst 2år skola +1,5 år jobb. Och ett år till jag ska plugga så =4,5 år senare kan jag få ett syskon till Tilda och då är Tilda 13,5 år!!!
Haha nej men jag ha tänkt om, den starka viljan till familj få jag lägga åt sidan sedan fokusera på mig själv och mitt liv. Resten ordnar sig på vägen ;)

Längtar till våren... Jag som inte gillar att längta igenom livet men jag ser iaf fram emot våren!! Så man kan ta promenader ute.. Ta vårjackan utan att frysa .. Gå ner till Brunnsparken med picknick och Tilda i handen. Mys!

Idag blev det bröst och bicepspass.. Gick bra... Kul när man börja se lite tydliga linjer (fast de ha rätt snäll belysning som gör att man ser starkare ut än vad man är ;) )

En sväng inom salong prinsgatan för att köpa silverschampoo blev det också. Dyrt att underhålla blont hår :/

Nahe nu ska jag äta o kolla tv innan jobbdags!!
Trevlig helg!

Säkert många faktorer som påverkar varför man vaknar upp deppig. Hela morgonen är fördärvad.

Drar till gymmet och ska försöka bli av med negativ energi och hämta in lite positiv energi.
Triceps som ska tränas.

Förresten så "bänkade" jag 45kg i förgår. För två veckor sen kunde jag inte lyfta 40 kg en enda gång. Så visst blir jag starkare. Kul!