Grymt tråkigt att packa.. Hela dagen försvinner.. Men har ändå varit molnigt hela dagen så det gäller att passa på.
Imorgon kommer mitt älskade barn hem!! Hon har varit på semester sen i lördags med hennes fars släkt och jag har passat på att träna lite extra, dricka lite extra ;) o packaaaa. Snart går lasset till kallinge igen. 10 mån blev det i Ronneby sen blev det för mkt med att leka skolchaffis varje fm+em. Nu kan Tilda äntligen gå ut och få lite utemiljö utan sin mamma och leka med kompisar.

Sakna henne otroligt, min skitunge, trots sin kaxighet o spydighet o uppnoshet just nu.;) Detta var precis vad vår mor o dotter-relation behövde, lite distans, få längta och uppskatta och förstå. Inte alltid lätt med en liten familj som består av en mamma och dotter. Det kan bli för mkt ibland, för intensivt. Men nu är mamma-batterierna fullladdade :)

Blogga är inte min grej egentligen, vet inte riktigt varför jag gör det.. Tror det är när jag mår som sämst eller när jag behöver bekräftelse, uppmärksamhet. Jag vet inte.. Känner mig inte stark just nu iaf. Länge sen jag kände mig så ensam. En ensamhet som är otäck. Jag behöver någon vid min sida. "En bättre hälft". Men visst jag klarar mig fint.. Jag är en stark kvinna som klarat mig genom många svårigheter själv här i min ensamhet.

Kan inte låta bli att avundas de som ha lyckliga förhållande. Som har en liten kula på magen och en vagga som står o väntar. Som går på husvisningar med sin älskade bredvid sig. Som reser utomlands, sätter ringar på fingrarna. som planerar framtid. som har någon vid sin sida natt som dag. Allt sånt man inte kan köpa sig till eller ordna på egen hand. Förutom min egen längtan så känns det inte bättre när Tilda påpekar ofta hur mkt hon önskar sig ett syskon... Hus.. Hund.. Ja allt sånt som oftast är självklart för andra är en dröm för mig/oss.
Jävla pisslägenheter. Jävla singelliv, jävla ensamhet!
Så nu tror jag att jag spytt ut det mesta :) låter nog som en bitterf....
Haha aja jag låter mig ha en deppdag.
Är nog lördagens lilla korta romans som gör sig påmind blandat med den bittra verkligheten. Känns som jag blivit boxad i magen.

Nahe upp med hakan och fortsätta med min roliga syssla: packa!

Hoppas ni mår bättre! :)

Den första gången jag såg på dig
Och kände hur du såg på mig
Då föll allting jag trott var sant
Jag vet du kände likadant
Du var så vacker då som nåt jag aldrig kunnat nå
Och hjärtat slog ett slag för var förlorad dag
Jag gömde mig i fantasin
Så rädd för vad du kunde bli
Men var gång som jag ljög för mig
Så såg jag sanningen i dig
Nu står du här idag med allt jag någonsin velat ha
Och hjärtat slår ett slag för var förlorad dag
Öppna din dörr och säg att du vill ha mig här
Säg att du inom dig bär bara kärlekens röst
Och jag ska öppna min dörr och ge dig varje dag igen
Leva här för sanningen
Låt mig bli den som först öppnar din dörr
Så börjar livet här till slut
Vi gråter det som var förut
Så somnar vi så tätt ihop
Att dagen vaknar allt för fort
För den himmel som jag nått och för allt det som jag nu förstått
Ska hjärtat slå ett slag för var förlorad dag
Öppna din dörr?
Ge av dig det du vill ha av mig
Och säg att jag får alla förlorade år
Jag ska öppna min dörr och ge dig varje dag igen
Leva här för sanningen
Låt mig bli den som först öppnar din dörr..

Vad är det som händer??!! Vad rör sig i min mage? Och varför ligger det en stor sten på min bröstkorg? Varför har jag ett fånigt och ett sorgset leende på samma gång ?!
Vet ni vad, jag träffade Honom i lördags! Han som jag har längtat efter i åratal och nästan givit upp hoppet om. Han såg på mig med förtrollade ögon, helt tagna från första sekund! Det var som i en film som om ett ljus var ovanför oss och all denna höga musiken och människoprat blev till ett dovt bakgrundsljud när han närmade sig mig. Jag försökte undvika ögonkontakten, spelade lite svår men det var kört, var gång våra ögon möttes började en påtaglig ökande puls. Jag var fångad i hans ögon.
Sen kom smällen
-jag har flickvän och barn
Faaan vi träffades för sent! Som han själv sa "fel tid och rum, faan"
Eftersom det var ett dött lopp försökte jag undvika honom, inte förstora det jag kände, det var ju trots allt kört. Men han kom fram till mig igen och igen.
Man kunde se chocken i honom när han stakade fram orden
"Alltså, jag har inte tittat åt en tjej såhär på 9 år, vad gör du med mig?!"

Dragningskraften var så stark och förbjuden. Och hjärnspökena bråkade (viiiiill röra, får inte röra, men viiiiill)

Där satt han bredvid min igen efter hans återigen letande efter mig. Hans ögon lyste, hans flin och hans ord som upprepade sig "faaan" och så tittade han ner. Det märkes hur förvirrad han var.
Jag försökte slå bort det som höll på att hända inom mig och gick ut på dansgolvet.. Han satt tillbakalutad, road med ett leende som nästan kunde toucha hans öronsnibbar. Så vacker! Han såg ingen annan, bara mig.
Tillslut väckte han något inom mig, något som jag inte harkännt på så många år.. Hur bar han sig åt? Genom att bara finnas till? Jag känner ju för fan inte honom? Är det det här som kallas "kärlek vid första ögonkastet" ?!
Jag tittade på honom, en sista gång, gav honom ett leende, dock såg han nog sorgen i mitt leende som jag försökte attinte visa och han förstod att vi inte kommer ses mer.
"Får jag verkligen inte se dig igen? Men jag måste?" Jag kunde höra en aning av panik i rösten.
Han var förvirrad. Flickvän och barn hemma, han vet att han inte får falla men ibland kan man inte bestämma.

Jag vill träffa honom igen och han mig men det går inte. Han bor långt borta och jag här. Ett dött lopp som sagt. Men det var ljuvligt! De två timmarna var magiska. Jag fick träffa Honom. Han som jag längtat efter så i 2000 dagar. Som jag drömt om. Han fanns på riktigt.
Men nu har jag vaknat ur bubblan och den bittra verkligheten slår mig i magen som är full av fjärilar.

Det var Pernillas korta kärleksaga. Otur as usual! Tack och hej! :(